sandratradgards

Fortsätter väl på det långa inlägget från igår. Det sägs att "Sandy" var det värsta som har hänt på flera år och de varnade även för det innan det var dags. Jag hoppades på att det bara var överdrivet, vilket det oftast är i USA. Eller överdrivet, det är som så att de måste varna och få alla att tro på att det kan bli katastof ifall det skulle hända något. Visst fattade jag väl att det skulle bli storm, men jag visste ju inte innan vi kom dit hur allt skulle bli. Det kunde ju avta osv. Vi var tvungna att stanna en natt i New York i alla fall, vi landade 23.40 på kvällen deras tid och hade inte möjlighet att ta oss till Malin redan då. Vi var det sista planet som landade på flera dagar eftersom de stängde flygtrafiken också. Det roliga är att från London, där vi mellanlandade så var det flera flyg inställda före vårat och sen alla efter oss var också inställda. Frågan är ju varför just vi fick åka? Vi hade väl tur helt enkelt.

 

Efter att ha kollat på nyheterna en stund när vi kom fram till hotellet bestämde vi oss för att vi var tvungna att ta oss till Malin dagen efter för vi visste att de redan hade stängt kollektivtrafiken på söndag kväll. Jetlagade som vi var vaknade vi tidigt på morgonen, sen väntade vi på att Malin skulle sluta jobbet så vi kunde ringa henne på Skype och lägga upp en plan över hur vi skulle kunna åka till henne. Många bud blev det, först skulle vi hyra en bil på flygplatsen och köra till Massachusetts (staten de bor i). Men man var tvungen att ha något speciellt intyg. Sen hittade Malin på någon som skulle kunna åka och hämta oss, men det kom vi fram till att det skulle ta för lång tid då vi visste att de skulle stänga av de stora vägarna. Det såg inte ljust ut då alltså, Malin tänkte själv hyra en bil och komma och hämta oss. Men eftersom det också skulle ta för lång tid tänkte vi att om vi i alla fall tar oss ut ur stan på något sätt så att vi kan mötas någonstans innan kaoset börjar. Blev helt yr i huvudet där ett tag. Sen gick vi och käkade frukost på hotellet, dyrt, och jag var inte speciellt hungrig. Men vi visste ju inte när vi kunde få äta nästa gång så fick väl klämma i mig lite ändå. Haha! Till slut tog jag och Sofie oss mod till att gå ner och prata med personalen i lobbyn, då fick vi reda på att de hade skickat iväg ett par med bil till Connecticut (dit vi också hade planerat att åka). Och tillslut löste det sig och in på parkeringen kommer det som sagt en limousin!

 

Och krånglet skulle väl inte sluta där? Nejni, hemresan bjöd på krångel också. Antar att landet vill att vi ska stanna? ;) Tackar mig själv för att jag bokade den tidiga tågresan till New York. Tåget vi skulle byta till var en timme sent, så där satt vi i New Haven och väntade. Nästan framme i New York kom vi på att tåget vi skulle ta till flygplatsen kanske inte gick. Blev inte klokare av att kolla på deras hemsida (tack för gratis wifi på tåget). Vi klev i alla fall av på Penn Station och såg då att tåget gick (tur!), vi köpte biljetter och åkte med det tåget som gick tidigast. Kände att det var nog det bästa så att vi inte skulle missa flyget. Vi hade många timmar på oss, så vi hade tänkt att bara slå en kik på gatorna i NY.

Tåget var förresten sent för att det var snöstorm. Japp! Vädret gillar mig i USA, alla skyller på mig så fort det blir dåligt väder. Malins grannar frågade om jag var där när orkanen var, eftersom Jordan har berättat att jag är där jämt när det är något. Tornado, snöstorm, orkan och snöstorm....

 

Väl på flygplatsen såg vi till att få lite mat i oss och checka in väskorna osv. Vi gick till gaten ganska tidigt så vi fick sitta och vänta ett bra tag. Vi skulle lyfta 21.15 deras tid och sen vart det försenat så vi fick boarda 21.15 istället. Det var svinkallt i väntsalen. När vi väl kom på planet så fick vi sitta där i TVÅ timmar innan vi kunde lyfta. Jag och Mamsen märkte inte så mycket av det för vi tvärslocknade på en gång. Vaknade till då och då, kände att det hade tagit jättelång tid och att vi inte hade lyft. Då säger Sofie att det var två timmar sen vi fick kliva på. De spolade vingarna och hade sig, plogade landningsbanor och fan och hans moster. Till slut lyfte vi, och vi hade redan pratat med personalen om att vi hade ett flyg att passa då vi visste att det var tight om tid. De sa att det löser sig. En kvart försent landade vi i London, så det var bara att säga adjö åt vårat flyg till Sverige. Det fixade ju såklart en ny biljett åt oss, ett flyg som gick ca tre timmar senare. Vi fick ett nytt boardingpass (trodde vi) och tog oss sedan ut för att få lite luft. Vi fick gå igenom all kontroll igen när vi skulle gå in, vi lämnar fram det nya boardingpasset vi fått. De berättar att detta bara är ett kvitto, alltså har det ingen streckkod. Vi kunde inte gå in med det, lämnar fram det gamla boardingpasset som har en streckkod och det funkade. Tur tänkte vi, men vi borde ju ha anat ugglor i mossen där. Haha! Sen satt vi i godan ro och väntade på att få gå ombord.

En halvtimme innan planet skulle gå kommer gaten upp och vi börjar traska bort. När vi ska checka in lämnar vi fram det gamla boardingpasset och det nya kvittot, han som står och tar emot säger att det flyget redan har gått och att vi inte kan kliva på med bara kvittot på nya passet. "Ni måste gå ut, leta upp SAS och få ett boardingpass, men ni måste skynda er". AAAAAAAAAAAAAAHHH!!! PANIK! Vi visste inte ens vart utgången var! Det slog slint i allas hjärnor, vi började gå men vi visste inte vart. Vi trodde att vi skulle behöva gå ut enda ut, och gå igenom säkerthetskontrollerna igen osv osv. Vi skulle missa planet. Där stog vi, på flygplatsen i London och visste knappt vad vi hette. Tänktänktänk! Jag kom tillslut på att när vi hade kommit ut från planet och gått in i vänthallen så hade det varit olika flygbolagsincheckningsgrejer där. Vi gick dit och hoppades på att SAS fanns där också. Tjingtjing, tack och lov. Det fanns det och vi fick våra nya boardingpass, fast det var på håret att det var försent eftersom gaten hade öppnat, hon var tvungen att ringa och kolla om det var okej. Vi skyndade oss tillbaka till gaten. När vi kommer till kön så står det ett grabbgäng framför oss som hade åkt med samma plan från NY och också skulle till Sverige. De hade inte heller det rätta boardingpasset, stackarna. De fick inte heller kliva på och de visste inte heller vart de skulle gå. Eftersom vi hörde allt så berättade vi vart de skulle gå och tur för dem att vi precis hade varit där, de hann också med flyget! Flygbolaget vi åkte med från NY meddelade alltså inte att vi var tvungna att gå och få ut ett nytt boardingpass, hur dålig stil är inte det? 

Jag var hur glad som helst när vi landade i Sverige! Vi skulle åka med Robins pappa hem eftersom han var på väg hem från jobbet, men eftersom vi var försenade väntade han på oss. Hur snällt som helst!! Väl hemma i Hedemora hade vi varit på resande fot i ca 28 timmar, skapligt trötta! Och det var så skönt att sova i sin egen säng.

 

Jäklar, ett till långt inlägg, hoppas att ni gillar att läsa! ;)